besatthet
Mm.. Ni kan ju gissa hur många gånger jag tänker så om dagen.. Alldeles för många gånger.
Min besatthet har blivit helt sjuk. Jag vet att jag aldrig kommer att komma ifrån den.. Vill jag ens det ? Inte just nu.. Att kunna veta hur många kalorier det är i allting är skönt. Tänker aldrig gå över min gräns.. Den kommer bara sänkas.
Jag vet inte när det började egentligen.. Alltså när jag började tänka på min vikt.
Tror det var när jag gick i 7:an eller 8:an när det kom en ny tjej till klassen. Jag var normalviktig men hon var ganska tjock, bara ett år innan så hade hon haft anorexi.
Vi blev bästa vänner hur snabbt som hellst. Jag vet inte när men på något sätt så började vi båda att banta. Hennes morfar hade berättat hur hon kunde göra.. Vi provade och kilona rasade. Efter det blev jag fast. Jag gick upp och ner i vikt. Som mest har jag vägt 60 kilo. Det är helt sjukt. Jag såg inte ens hur tjock jag var.
Efter ett tag började hon... Vi kan kalla henne Sofie.
Sofie började springa med en annan vän. Det var alltid vi tre. Men jag hatade att springa. Så jag slutade äta och när jag väl åt då spydde jag upp det. Men jag märkte att det var förgäves. Att spy ändrar ingenting. Du går inte ner i vikt av det.
Kommer ihåg när jag skulle berätta för en kompis att jag hade börjat spy. Det bara kom "jag måste berätta en sak, efter jag har ätit går jag och spyr".. Hon bara kollade på mej och jag sa snabbt "haha nej jag bara skojjade".. Jag kunde inte berätta. Samma sak som när jag började skära mej, jag lurade i mina kompisar att det var min kanin som hade gjort det. Jag vet inte om dom gick på det men dom sa inget mer om det iaf.
Jag och Sofie beställde bantningspiller och ja vi provade allt. Vi var nog ganska bra på att dölja vad vi höll på med.
Jag spyr inte längre, jag skär mej inte längre.
Men jag är besatt i att bli smal.
Jag är besatt i att bli underviktig.
Okej, det där lät säkert konstigt... Nu menar jag inte att jag tänker bli helt sjukt smal men hellre bmi 17 än bmi 19..
Min besatthet har blivit helt sjuk. Jag vet att jag aldrig kommer att komma ifrån den.. Vill jag ens det ? Inte just nu.. Att kunna veta hur många kalorier det är i allting är skönt. Tänker aldrig gå över min gräns.. Den kommer bara sänkas.
Jag vet inte när det började egentligen.. Alltså när jag började tänka på min vikt.
Tror det var när jag gick i 7:an eller 8:an när det kom en ny tjej till klassen. Jag var normalviktig men hon var ganska tjock, bara ett år innan så hade hon haft anorexi.
Vi blev bästa vänner hur snabbt som hellst. Jag vet inte när men på något sätt så började vi båda att banta. Hennes morfar hade berättat hur hon kunde göra.. Vi provade och kilona rasade. Efter det blev jag fast. Jag gick upp och ner i vikt. Som mest har jag vägt 60 kilo. Det är helt sjukt. Jag såg inte ens hur tjock jag var.
Efter ett tag började hon... Vi kan kalla henne Sofie.
Sofie började springa med en annan vän. Det var alltid vi tre. Men jag hatade att springa. Så jag slutade äta och när jag väl åt då spydde jag upp det. Men jag märkte att det var förgäves. Att spy ändrar ingenting. Du går inte ner i vikt av det.
Kommer ihåg när jag skulle berätta för en kompis att jag hade börjat spy. Det bara kom "jag måste berätta en sak, efter jag har ätit går jag och spyr".. Hon bara kollade på mej och jag sa snabbt "haha nej jag bara skojjade".. Jag kunde inte berätta. Samma sak som när jag började skära mej, jag lurade i mina kompisar att det var min kanin som hade gjort det. Jag vet inte om dom gick på det men dom sa inget mer om det iaf.
Jag och Sofie beställde bantningspiller och ja vi provade allt. Vi var nog ganska bra på att dölja vad vi höll på med.
Jag spyr inte längre, jag skär mej inte längre.
Men jag är besatt i att bli smal.
Jag är besatt i att bli underviktig.
Okej, det där lät säkert konstigt... Nu menar jag inte att jag tänker bli helt sjukt smal men hellre bmi 17 än bmi 19..
Kommentarer
Trackback
